Mitt problem är att jag tror gott om människor. För gott. Vem jag än möter. Det spelar egentligen ingen roll vad människor gör mot mig, jag kan inte hata, och jag önskar ofta att jag kunde det. Trots att det många gånger är väldigt skönt. Det tar sådan enrgi att hata. Men jag är så oändligt rött på att tala bra om människor som går på mig bara för att de inte har förmågan att klara av sig själva. Jag har respekt för varje individ, tills de bevisar motsatsen. Men det är problemet, respekten sitter i från början, människor behöver inte tjäna sin respekt hos mig. Vilket gör att vissa, inte många, men vissa, utnyttjar det. Slåt till mig i bakhuvudet så fort jag vänder mig om, men vad har jag sagt. Jag har ögon i nacken och jag ser allt, allt. Att Stockholm är så litet att jag dessutom vet allt, det är egentligen bara till min fördel.

Jag kommer aldrig att vända ut och in på mig själv för att inte lita på människor, jag litar alltid mest på mig själv, även om det är svårt många gånger det också. Men människor kommer alltid att vara människor i mina ögon, skillnaden är bara att jag bara tar åt mig av de som har något att säga till om. Och alla dessa löjliga spel, och dramatik och sentimental skit. I dont fucking care, hur orkar människor. Hur i helvete har de tid, och varför gör inte människor något bättre av sitt liv än att irritera, hata och leta fel. Och varför vill man hitta dem, och vem vill man informera dem om? Det är en sådan brist på självrespekt att leta efter sprickor hos andra, en sådan nedvärdering mot livet och sig själv. Patetiskt kanske är ett ord som ligger nära.

Det är gripande hur mycket människor gör för att själva bli älskade, på falska grunder. Allas vårat egna egon spelar huvudrollen i pjäsen om uppmärksamhet - vad som helst men inte bortglömd.


Första raden är i tjck text för att det verkligen stämde in på mig.
Som att hon skrev den till mig. Hon skriver så bra texter!